Lite drygt 3 år sen: Olle-Bror några veckor gammal, första gången i en babybjörn...--
Finska Pisarapilvi har en sån fin blogg! Jag förstår ingenting, men bilder säger ju som bekant mer än 1000 ord...
--
Själv har jag ångest över slutet på graviditeten, det "oundvikliga slutet", så att säga... Jag hoppas att den här sjukhus-upplevelsen blir på ett annat sätt.. Egentligen vill jag bara spy när jag tänker på alla de där timmarna innan allt är över och vi får träffa vår finafina minsta bebis och bara åka hem! Har svårt att tänka positivt. Får lite blodsmak i munnen bara av att snudda med tanken på vad som ska komma faktiskt... Känns som jag måste ta tag i det på något sätt men förmår inte, kan inte.
* (Sist tog det 8 tim hemma + 26 tim på sjukhus varav hälften av tiden med krystvärkar, fick ingen fungerande smärtlindring förrän efter 20 tim, sen inlagd operation direkt efter födseln. Några timmar efter uppvaket fick jag sen en helt obeskrivlig sk. "spinalhuvudvärk" (orsakat av felaktigt lagd EDA, då ryggmärgsvätska läcker ut och orskar nån slags "tryckfel" i hjärnan typ) villket är den värsta smärtupplevelsen hittills i mitt liv, värre än värkarna. Kvar på sjukhus i 6 dagar utan att kunna röra mig pga. huvudvärken, så fort jag rörde litelite på huvudet spydde jag... Huvudvärken satt i med minskande kraft under 3 veckor, då jag mådde skit! Den vedertagna behandlingen för detta = koffeintabletter + alvedon. Om det funkar?! = NEJ!
Minns egentligen inte mycket av förlossningen + de följande 2 veckorna över huvudtaget, men det lilla som finns kvar i minnet är ingen höjdare för humöret. Det enda självklara och fina med hela "den där skiten" är ju Olle-Bror så klart som var så frisk och helt makalöst fantastisk fin och underbar... Sen tror jag också att de olika skiften med barnmorskor var väldigt snälla, rara och jätteduktiga men tyvärr hjälpte det inte mig, varken där och då eller nu...










