fredagen den 23:e januari 2009

Gaza

Idag tog jag ledigt! Åkte ensam till "stan" och handlade lite till vårgarderoben. Sen stod jag på stan och grät mot en vägg efter att ha pratat med Erik som lyssnat på Ekot, där en svårt skadad mamma i Gaza nyss intervjuats. Hon hade förlorat 3 barn och sin man. De smälte bort, medan det yngsta barnet ropade mamma?

Rädda Barnen

4 kommentarer:

Johanna sa...

Ja det är så fruktansvärt. Sen man fick barn tar man det till sig på ett helt annat sätt dessutom. Man vill bara gråta. Finns liksom inte ord för att beskriva vilken sorg och panik de måste uppleva. Man ska vara så tacksam att man får leva i fred och att man kan ge sina barn mat och trygghet!

ania sa...

Varför är livet så hårt mot vissa. Det är fruktansvärt det som händer i Gaza. Jag skäms ibland att jag går oroar mig över så oviktiga saker som att fototapeten i köket blev inte som den skulle... Vi har det så bra, ibland nästan för bra för man tar så mycket för givet...

Maja sa...

Ja fy.... orkar inte läsa sånt där. Vidrigt. Och nu det där som hände på ett dagis i Belgien...?! Jag får ångest. Vi har det så bra här.

malo sa...

Det finns inte ord för hur fruktansvärt det är. Att föreställa sig fasan är omöjligt. Det gnager i mig att jag inte använder min tur till att hjälpa mer.