söndag 13 december 2009

Sömnlös

NEJ, jag gör INTE slut med Erik!

Nu tänker jag vara "privat". Det är inget jag brukar vara på bloggen, men det är ändå min egen så någon gång kan man ju lyfta lite på locket till det privata så det tänker jag göra nu. (Och jag tänker resonera kring mitt "jobb", det brukar jag också undvika). För det måste komma ut någonstans, allt man går och tänker på.


Jag kan inte sova längre, det är som om någon lägger sten på sten över bröstet så att man till slut inte kan andas ordentligt. Jag har alltid vetat vad jag "skulle bli" och vad jag ville göra. Aldrig någonsin funderade jag inför gymnasieval och andra viktiga val i livet som gällde framtiden ur ett yrkesperspektiv. Jag var en kreativ person, jag var full av inspiration som aldrig tog slut. "Jag höll på med form", jag kunde uttrycka mig med bilder. Mitt yrkesval är så starkt förknippad med min person, jag går aldrig hem från jobbet, har aldrig gjort... Jag minns när jag kom in på Beckmans, jag var 20 år, det var väl typ 600 sökande till 18 platser, innan dess rader av konstskolor och målinriktad utbildning (läste in all nödvändig "datorkunskap") därefter formgivar-tjänst på reklambyrå samtidigt som jag gick kvällskurser under ett år.. Allt detta innan jag fyllde 20...

Under andra årskursen på Beckmans startade jag eget. Började jobba parallelt med skolan, inget speciellt, men ändå.. Efter examen fick jag frilansjobb på olika byråer, jag sökte dem nästan aldrig, det var oftast någon som ringde upp mig. Jag hade flyt! Så har det fortsatt, på vissa ställen har jag stannat ett tag för längre projekt, andra uppdragsgivare har jag aldrig träffat, bara pratat med i telefon. Och så har jag ju haft många egna kunder, med mig själv som "byrå"...

Men nu är det annorlunda. Det är inte kul. Jag kan inte längre, och jag har slutat rita. Det var länge sen sist, över två år sen jag ritade för hand... Nya jobb går åt helvete. Allt blir fel. Blir fult. Det känns som man vill spy, allt måste bli på millimetern precis exakt rätt, känslan och "hantverket" måste vara rätt! Men det blir det inte längre. Jag kan inte mer. Vill inte mer. Allt går på rutin. Det låter pretantiöst men det är som en sorg... Det är ju mer än ett jobb, det är min identitet. Eller var. Jag vet inte hur jag ska få tillbaka den igen, vad jag ska göra utan?

Det känns nästan som att göra slut.

11 kommentarer:

vita_margarita sa...

Som du är jag en kreativ person, har dock inte haft det som yrke. Men det har varit som livsluft att skapa, ett nödvändigt gott.
Sedan hände det någonting...under ett par år så försvann viljan och kunskapen(faktiskt) att skapa. Nollställd. OCH det ÄR en sorg.
Det kan tyckas konstigt att skriva detta till dig, men sensmoralen är: för mig kom den sakta tillbaka, men på ett annorlunda sätt. Jag skapar nu annorlunda och har hittat andra uttryck. Jag tror att själen behöver semester ibland. Den behöver andas fritt utan tvånget, den behöver lagra näring. Ge dig tid. Kram/vita_margarita

Carolina Sins sa...

Hej, oj vad jag känner igen mig. Ibland tänker jag på vad åren mellan gymnasiet och nu tagit vägen. Herrejösses, det är 12 år sen jag började på kvällskolan. Om jag ser 19-åringar idag brukar jag ändå bli lite stolt över att jag faktiskt var så mogen att jag klarade av det. Tänker också på hur mycket bättre det skulle varit om jag börjat nu eg, med mer livserfarenhet bakom mig. Men, nej, ångrar inget men känner att det var så lääääänge sen nu. Man blir van också, länge sen man blev helt varm och hade en känsla av "detta är det bästa jag nånsin gjort". Med ett kreativt jobb är det så att är det bra så är det jättebra och är det dåligt så blir det riktigt dåligt. Ja, som en kärleksrelation, upp och ner.

Anonym sa...

Hej hej! Man behöver ta pauser ibland, långa eller korta, från kreativa jobb. Lusten kommer tillbaks, oroa dig inte. Släpp det ett tag bara. Du har lite för mycket att göra. Och en graviditet frestar på både kropp och knopp!

ps. du är fruktansvärt duktig och inspirerande!

åsa sa...

hej!
Kreativiitetsdalar är jag verkligen rädd för, och min oro för framtiden gör mig näst intill livrädd. Jag går själv på beckmans nu, (andra året reklam) och alla dessa tankar du har nu, är jag livrädd för att få. Jag har själv så som du gått raktfram vetat vad jag velat, kommit in på den utbildningen som jag vill, men vad händer efter? efter skolans skyddande värld? Läskigt, men också spännande. Jag hoppas att ni hittar tillbaka till varandra, du och kreativiteten! Kanske behövs dalarna ibland för att verkligen senare hitta tillbaka upp. Jag vet inte, men lycka till!

HELLO TIGER! sa...

Åh, jag vet inte vad jag skall skriva. Men jag tycker att du är superbra. Hade jag en affär/nätbutik skulle du få göra allt fint. <3

Erika sa...

Hej, jag brukar vara dålig på att kommentera bloggar. Men jag uppskattar din fina blogg, och känner igen mig i din historia. Har också alltid vetat vad jag ville göra och det har mest flutit på. Det låter som att du behöver ta en välbehövlig paus, resa bort med familjen eller så? Behöver inte vara långt.. bara så att man får paus ett par dagar. Det är nog det enda jag kan komma på.. sen tror jag som flera har skrivit här att det lusten till att kreera kommer tillbaka. Det känns på något sätt naturligt att det kan komma en kris, som det gör med de flesta relationer. För att rensa lite, och sedan förhoppningsvis få lite nya perspektiv efteråt. Hoppas att det löser sig för dig! Och ventilera mer i bloggen om det känns bättre!

Kram från en läsare

Janne sa...

Hei Frida! Jeg har fulgt med på din blogg en stund, og vært full av undring over alt det fantastiske du får til! Du har tydligvis hatt en slik kreativ 'drive' og et talent som jeg alltid har ønsket meg, men aldri egentlig har hatt. Jeg har forsøkt, og jeg har også brukt mange år av mitt liv til å jobbe med formgivning (dog ikke på ditt nivå). For noen år tilbake mistet jeg fullstendig interessen, og begynte med andre saker, fikk barn osv. I de siste par årene har jeg igjen prøvd å komme tilbake til det grafiske (for en jobb må man jo ha), men det er ikke enkelt! Jeg føler at jeg har gått ut på dato; jeg kan ikke konkurrere med alle de yngre som er fulle av energi og kunnskap om all den siste teknologien. Og jeg er ikke like interessert... Du har helt rett i at det er en sorg og et savn. Man har tross alt investert så utrolig mye i dette; krefter, tid, penger - det har vært store deler av ens liv. Det er ikke bra å kjenne de tunge stenene (jeg kjenner dem også), men det er godt å kunne ventilere litt. Jeg håper i ditt tilfelle at det bare er graviditeten som får deg til å ønske 'slut'! Uansett, så er jeg sikker på at kreative mennesker aldri helt slutter å være kreative – det er for sterkt knyttet opp mot ens identitet. Kreativiteten trenger kanskje bare å hvile litt for så å finne nye utløp? Jeg håper iallefall det. Og jeg håper at du slipper å være søvnløs lenge!

•lotta på solrum• sa...

verkligen helt normalt.
:-)
jag jobbar som AD sedan drygt 10 år tillbaka. under BÅDA mina två graviditeter försvann mycket av kreativiteten. det är som att kroppen suger åt sig allt den kan för att skapa ett liv.
och det är inte illa det!
och du, du tokrenoverar, har eget företag och är småbarnsmamma också. det finns inte så mycket över då.
släpp kraven på dig själv.
det kommer tillbaka. var lugn.
jag tycker att du är jättebra!

lotta

Anonym sa...

Hej Frida!
Jag känner inte dig, men gillar att läsa din blogg. Du har väldigt bra idéer, gör snygga grejer och är inspirerande. Men visst är det tröttsamt att vara en kreativ människa som aldrig är bättre än sin senaste produktion... Det tär på en om man inte tar det varligt.
Vad sägs om ett uppehåll? Du är grym! Unna dig lite semester.

Hälsningar
Theresa

Frida Eklund Edman sa...

1000-1000-tack för alla kloka och snälla kommentarer ang. mina funderingar om "jobb-och-kreativitets-krisen". Det betyder verkligen mycket för mig att ni tagit er tid och svarat så bra!

Och det känns faktiskt lite lättare efter era inlägg, jag kan låta det ha sin gång och faktiskt försöka låta bli att jobba med form på ett tag... låta lusten komma tillbaka när det är dags! (Vi har ju butiken/webbshopen att sköta också, som verkligen skulle behöva lite mer av min tid) Och så kan kan ju faktiskt inte vara på topp jämt! Man måste kanske ner i skiten ett tag för att kunna bli bättre igen? Och vem vet, det kanske kommer något bra ur det så småningom? Nån ny inriktning, eller kanske en välbehövlig ny inställning till jobbet?!

Hursomhelst, jag är så himla glad för era insiktsfulla kommentarer!
Tack snälla ni, igen! :-)

Joakim sa...

Slumpade över inlägget från google -Därav sen att läsa, sen att svara; Kände dock igen mig så jag tänkte skriva ändå. Jag har jobbat de senaste 8 åren med konceptdesign och liknande för produktioner, ocn vid en kreativ dal (när det inte går att ta semester/paus) har jag alltid löst det genom att hitta en annan kreativ person som inspirerar mig, och leka loss/bort ritkrampen tillsammans. Har alltid varit av typen att om jag ser någon göra något så spritter det i fingrarna att göra något själv. Hoppas det har släppt lite nu!