
NEJ, jag gör INTE slut med Erik!
Nu tänker jag vara "privat". Det är inget jag brukar vara på bloggen, men det är ändå min egen så någon gång kan man ju lyfta lite på locket till det privata så det tänker jag göra nu. (Och jag tänker resonera kring mitt "jobb", det brukar jag också undvika). För det måste komma ut någonstans, allt man går och tänker på.Jag kan inte sova längre, det är som om någon lägger sten på sten över bröstet så att man till slut inte kan andas ordentligt. Jag har alltid vetat vad jag "skulle bli" och vad jag ville göra. Aldrig någonsin funderade jag inför gymnasieval och andra viktiga val i livet som gällde framtiden ur ett yrkesperspektiv. Jag var en kreativ person, jag var full av inspiration som aldrig tog slut. "Jag höll på med form", jag kunde uttrycka mig med bilder. Mitt yrkesval är så starkt förknippad med min person, jag går aldrig hem från jobbet, har aldrig gjort... Jag minns när jag kom in på Beckmans, jag var 20 år, det var väl typ 600 sökande till 18 platser, innan dess rader av konstskolor och målinriktad utbildning (läste in all nödvändig "datorkunskap") därefter formgivar-tjänst på reklambyrå samtidigt som jag gick kvällskurser under ett år.. Allt detta innan jag fyllde 20...
Under andra årskursen på Beckmans startade jag eget. Började jobba parallelt med skolan, inget speciellt, men ändå.. Efter examen fick jag frilansjobb på olika byråer, jag sökte dem nästan aldrig, det var oftast någon som ringde upp mig. Jag hade flyt! Så har det fortsatt, på vissa ställen har jag stannat ett tag för längre projekt, andra uppdragsgivare har jag aldrig träffat, bara pratat med i telefon. Och så har jag ju haft många egna kunder, med mig själv som "byrå"...
Men nu är det annorlunda. Det är inte kul. Jag kan inte längre, och jag har slutat rita. Det var länge sen sist, över två år sen jag ritade för hand... Nya jobb går åt helvete. Allt blir fel. Blir fult. Det känns som man vill spy, allt måste bli på millimetern precis exakt rätt, känslan och "hantverket" måste vara rätt! Men det blir det inte längre. Jag kan inte mer. Vill inte mer. Allt går på rutin. Det låter pretantiöst men det är som en sorg... Det är ju mer än ett jobb, det är min identitet. Eller var. Jag vet inte hur jag ska få tillbaka den igen, vad jag ska göra utan?
Det känns nästan som att göra slut.